I söndags hände något på kvällen som fick mig både att skämmas och undra vad fasen vad det är för fel på mig. Jag tuppar av utan anledning när jag tror att jag ska spy.
När jag till slut kommer in spyr jag allt som går att få upp… Galla och ännu mer galla. På morgonen ringer jag och sjukanmäler mig för jag ligger bara och skakar. Nu känner jag mig riktigt skit dålig och blir skit skraj för jag vet inte vad felet är. Det går till slut över efter de sista toalettbesöket men är trött.
Skola på tisdagen och onsdagen men sover hela onsdagen efter skolan och försover mig dagen efter.Mitt huvud snurrar och de är svarta prickar.. jag känner mig spyfärdig och de surrar i kinderna och resten av kroppen.. jag sover vidare tills vi ska jobba. Inte ens det klarar jag och brister i gråt på tunnelbanan tillbaks efter att handlat hundmat till vovvebäbisarna… Sover och sover tills idag då jag vaknar vid elva av att mamma ringer och jag berättar hur allt ligger till… allt har med gammal förflutet att göra och mamma sa en sak. “ De du måste göra nu är att prata med Richard att så här ligger det till.”
Det är det sista jag ville göra men efter pratet med mamma vart det så. Richard är bäst! Trotts att han inte riktigt förstår (och det begär jag inte heller att han ska göra) så finns han där. Han lyssnar på det jag har att säga och säger självklart det han tycker och det svider ju visserligen men jag måste samtidigt tänka att Richard är ändå en av de väldigt få som verkligen visat att han finns för mig.
När han drar och jobbar fixar jag köket och sovrummet och när han kommer hem har han med sig en flaska rött till mig. Efter lite slapphet och allmän snack hjälper hans käre far mig med datorn och nu sitter jag här och kollar på en av mina män (Will Smith) på canal + med ett glas rött i hand, vovvebäbisarna sovandes på mig och Richards mummel vid vardagsrummet… sådana här dagar glömmer man aldrig--- d¨man satt punkt för något men påbörjat något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar