Älska eller Hata?

Jag förnekar inte att jag mår dåligt… jag förnekar inte att gråter… jag står för det samtidigt som jag skäms. Jag vill inte tycka synd om mig själv och vill absolut inte att folk ska göra det.
Men varför säger jag emot mig själv?
När jag säger hur mycket jag älskar mig själv. Hur bra jag är och så vidare? Från att vara den stora tjejen till den lilla osäkra Therése som vill krypa tillbaks till sin mammas famn när man ramlat och slagit sig och få höra att det löser sig och man får släppa sina få tårar av tvivel tills man fått sin röst hörd. Jag vet, jag förstår. Me vet du. Det går över.

Det saknas något… en trygghet. När man inte har det är man otrygg och när man väl ligger i sängen om nätterna i mörkret kommer ensamheten. Ångesten och paniken. Fan, jag är ensam och mina tankar kommer ikapp mig. Jag måste göra något men jag kan inte. Man ramlar i vattnet och sjunger och man kan inte ta sig upp… luften går ur en och paniken blir värre. Vad gör man. Man kan inte tänka, känna eller se. Man vill bara komma upp från helvetet och ta luft. Man skriker, man sparkar, man gråter. Adrenalinet går i kroppen och det är fel det folk säger att det inte hjälper att gråta eller skrika. Det gör det fan i mig visst. Fy fan vad skönt det är att bara kunna skrika ut allt när det väl kommer då allt är för mycket och man inte hinner ta itu med alla tankar.

Jag vill kunna vara bekväm med mig själv och känna hur allt flyter på. Men varje dag är en kamp om överlevnad och där kommer min kärlek till mig själv. Jag ger inte upp, jag kämpar. Det blir inte alltid rätt men jag ger inte upp. Jag är en kämpe som för varje dag slåss med mina demoner som varje sekund försöker få ner mig. Jag står än, men jag är dock trött. Jag är riktigt trött och saknar mina tårar. Jag saknar att bara kunna få gråta ut men det går inte. Efter alla slag och fall har det byggts på skorpor på skorpor och gjort mig hård. Nu kan jag inte känna det mjuka. Jag kan inte njuta och leva. Att öppna mig skulle betyda att jag skulle få riva upp mina sårskorpor och alla skulle få se hur djupa de var. Allt blod som skulle behövas rensas har blivit gammalt och varigt. Jag vill kunna, men det gör för ont än. Jag lever med ett hårt skal utåt som får folk att inte vilja komma mig nära. När jag väl är själv känner jag mina blödande sår och frågar mig själv. Jag vill ju ha kärlek, jag vill ha bekräftelse att jag är bra som den jag är. Vill inte alla det. Är det inte allas rätt?
Det är en styrka att visa sin svaghet… den styrkan och den mognaden har jag inte kommit fram till än. Jag har för mycket sköra sår som kan spricka upp när som helst. Min rädsla att riva upp dem är att jag skulle förblöda i all skit. Jag skulle förgifta mig själv i allt jag vart med om och stått ut med komma ut som en infekterad flod. Kroppen skulle inte orka. Den skulle dö på sin kupp. Men hur länge ska jag leva i denna medvetenhet om att vara ensam när man har sin längtan efter kärlek?