Ångest

Vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Jag gråter och skriker men inga vettigt kommer ut. Jag kan inte få ut mina ord, mina känslor och tankar. Jag är fången i min osäkerhet.

Idag var jag på BUP för att prata för första gången på länge med en psykolog. Jag hade gjort en kort liten lista på lite frågor för att inte bli för personlig på en gång men något som jag trodde var en baggatell vart en sten som krossade min glasvägg.

Min första fråga var. “Varför jag är så trött”

Jag sover något oerhört och fick svaret rätt fort. Det är mitt försvar från att falla samman. Jag lever just nu ett väldigt rörigt och otryggt liv vilket inte är hälsosamt för mig. Varför jag gör det är på grund av min sitvation då jag med mina 1050 går i skolan, lever med en underbar pojkvän i en trea med två hundar på 7000 kronor. Jag kan aldrig slappna av då jag inte vet hur vi ligger till ekonomiskt. 

Jag går omkring och oroar mig för saker jag inte känner till. Oroar mig för skulder, lån med mera. Jag går omkring och känner skamm för att vara en dålig flickvän som inte kan bidra med något ekonomiskt, som är så svag som inte kan sköta hushållet för när jag kommer hem somnar jag. Alla kläder är smutsiga, all porslin ligger i disken och dammråttorna växer. Ångest ångest ångest… jag duger inte till någonting. Jag vimsar runt och blir bara trött. Ångest ångest och ångest. Han kommer att tröttna, jag blir irriterad när jag kommer hem i en enda röra. Jag blir irriterad när jag ser räkningar. Jag blir ledsen, jag blir arg… jag blir frustrerad.

När jag inte kan förklara hur jag känner och tänker blir jag frustrerad att jag inte klarar det, det gör mig arg och när jag är arg skriker jag vilket Richard hatar. Jag kan inte prata med min pojkvän utan att skrika.. men det är inte honom jag skriker på… det är min frustration som skriker på mig… jag är så rädd. Jag är vilsen.

Jag vill flytta hem till tryggheten, men jag vill inte bo hemma. Jag vill bo med min prins, min skatt, mitt allt.