Ensamhet

Idag är det torsdag och ligger sen igår i sängen… nu känner man ensamheten och otryggheten.

Man tänker på hur det skulle vara att ha någon som kom hem till en. Man kan vara ensam men bara veta att det är någon som kommer till en sen.
Jag väljer själv att vara ensam men samtidigt vill jag inte. Kunde det inte vara enklare att man hade tusen projekt att göra hela tiden så man slapp känna tomheten som man inte vill ha. Killar vill inte ha mig och jag vill inte ha dem. Jag klarar mig själv om man bara slapp alla dessa tankar när man väl är ensam.

Sjuker

Sitter här och kollar på Simpsons och tänker på de som står mig nära.

Jerry och Cathrine. Bättre vänner kan man inte ha.

Jag ligger här hemma och är sjuk. Hon ringer ner mig då hon köpt tre choklad kakor och ett paket cigaretter.

Jerry ringer mig på sin lediga dag under sina vardagssysslor för att få höra hur sin vän mår?

Kan det inte bli bättre? :)

Martin var här igår. Vi har inte setts på ett år. Vilken överaskning. Jag tror mamma vart likia chockad med. Nu när vi äntligen fått upp kontakten igen ska han åka bort till Cypen i två månader på måndag. Men det är skönt att veta att även den tokkarn lever. :)

Jag har ångest över att inte vara på jobbet men min kropp orkar knappt lyfta upp mig till toaletten.

I morgon är det torsdag. Djurklinikens sista operation och den ska jag inte missa. Det kommer betyda att jag får lägga in ex antal djur vid halv åtta och sedan ska jag assistera vid operation. Än så länge har jag inte varit med om större operationer men jag har som sagt 5 månader kvar att uppleva nya saker och lära mig nya ting.

Varje dag lär jag mig något nytt. Varje dag är värdefull...

Vad är vänskap utan kärlek?

Vad är kärlek utan vänskap?

lite trasiga, och knasiga det är våran grejj!

TILL MINA VÄNNER:

flera dagar, flera år,människor kommer människor går¨folk tittar upp, tittar ner och får synändå finns det änglar i skynen ängel sa till mig i årlär dig älska, se på mig,jar har även flera sårtänk dig änglar som kan sjunga,du och jag och flera unga,jag har sår sa god ängel,jag kan älska, gör som mig,vi blir två, jag älskar dig

Jerry, min älskade vän. Det är du och jag. Vi mot världen. Måndagar är våran dag. En helig dag. You know what i mean... ska vi bli kära? ;)

Döden fanns där hela tiden...

Som kanske inte alla vet om har jag fått min drömpraktik som ligger i Alvik. Stockholms Djurklinik.

Idag fick jag ta hand om en söt liten vovve som inte kunde gå ordenligt. Veterinären misstänker hjärtsvikt då jag en inte klurat ut varför. Jag följer med en undersköterska till röntgen och röntgar vovvsingen…. Det visar sig att hjärtat var större, det fann även vätska i lungorna och i buken. Vi försökte för det fanns hopp.

Hela min dag hade jag spenderat min tid med honom och när jag påpekar att det rinner från näsan ringer det ägaren. Nu är det slut. Jag hann inte ens säga hej då innan matte kom in och grät. Jag vet inte vad det var. Men jag mår dåligt p ett konstigt sätt… hade känts bättre om de förvarnat mig och jag hann säga hej då?
Jag vet inte… eftersom allt gick så fort.

~*~VARGE DAG ÄR EN GÅVA~*~
Det är rätt märkligt och samtidigt skrämmande hur fort allting kan gå... sådana här stunden får en att inse hur värdefullt varje dag är då man har varandra. Vi ska alla någon gång gå över. Ta hand om varandra. Ta vara på varje dag som om det vore den sista.

Imorgon bitti ska jag ta 06:58 tåget till Alvik då vi har operation vid åtta men djuren börja läggas in tidigare.

Älska eller Hata?

Jag förnekar inte att jag mår dåligt… jag förnekar inte att gråter… jag står för det samtidigt som jag skäms. Jag vill inte tycka synd om mig själv och vill absolut inte att folk ska göra det.
Men varför säger jag emot mig själv?
När jag säger hur mycket jag älskar mig själv. Hur bra jag är och så vidare? Från att vara den stora tjejen till den lilla osäkra Therése som vill krypa tillbaks till sin mammas famn när man ramlat och slagit sig och få höra att det löser sig och man får släppa sina få tårar av tvivel tills man fått sin röst hörd. Jag vet, jag förstår. Me vet du. Det går över.

Det saknas något… en trygghet. När man inte har det är man otrygg och när man väl ligger i sängen om nätterna i mörkret kommer ensamheten. Ångesten och paniken. Fan, jag är ensam och mina tankar kommer ikapp mig. Jag måste göra något men jag kan inte. Man ramlar i vattnet och sjunger och man kan inte ta sig upp… luften går ur en och paniken blir värre. Vad gör man. Man kan inte tänka, känna eller se. Man vill bara komma upp från helvetet och ta luft. Man skriker, man sparkar, man gråter. Adrenalinet går i kroppen och det är fel det folk säger att det inte hjälper att gråta eller skrika. Det gör det fan i mig visst. Fy fan vad skönt det är att bara kunna skrika ut allt när det väl kommer då allt är för mycket och man inte hinner ta itu med alla tankar.

Jag vill kunna vara bekväm med mig själv och känna hur allt flyter på. Men varje dag är en kamp om överlevnad och där kommer min kärlek till mig själv. Jag ger inte upp, jag kämpar. Det blir inte alltid rätt men jag ger inte upp. Jag är en kämpe som för varje dag slåss med mina demoner som varje sekund försöker få ner mig. Jag står än, men jag är dock trött. Jag är riktigt trött och saknar mina tårar. Jag saknar att bara kunna få gråta ut men det går inte. Efter alla slag och fall har det byggts på skorpor på skorpor och gjort mig hård. Nu kan jag inte känna det mjuka. Jag kan inte njuta och leva. Att öppna mig skulle betyda att jag skulle få riva upp mina sårskorpor och alla skulle få se hur djupa de var. Allt blod som skulle behövas rensas har blivit gammalt och varigt. Jag vill kunna, men det gör för ont än. Jag lever med ett hårt skal utåt som får folk att inte vilja komma mig nära. När jag väl är själv känner jag mina blödande sår och frågar mig själv. Jag vill ju ha kärlek, jag vill ha bekräftelse att jag är bra som den jag är. Vill inte alla det. Är det inte allas rätt?
Det är en styrka att visa sin svaghet… den styrkan och den mognaden har jag inte kommit fram till än. Jag har för mycket sköra sår som kan spricka upp när som helst. Min rädsla att riva upp dem är att jag skulle förblöda i all skit. Jag skulle förgifta mig själv i allt jag vart med om och stått ut med komma ut som en infekterad flod. Kroppen skulle inte orka. Den skulle dö på sin kupp. Men hur länge ska jag leva i denna medvetenhet om att vara ensam när man har sin längtan efter kärlek?

Kärlek, Hat, Ångest, Frihet

Vad är meningen med livet?
Vad är älska? Vad är hata? Är älska lika som hata?
Vad är vänskap utan kärlek?Vad är kärlek utan vänskap?
Vad tänker han? Vad tänker hon?
Vad tänker jag? Vad tänker du?
Vad är rätt? Vad är fel?
Vad ska jag göra? Vad borde jag göra? Vad borde jag vara?
Vem är jag? Vem är du?
Vem är hon? Vem är han?
Vem är det?


Underbara ångest!
Vad vore livet utan ångest, sorg, förundran, ilska… ja allt det där negativa?
Skulle våran planet endast vara lycklig?
Kanske… men jävligt tråkigt. Jag menar… man lär sig inte av sina lyckliga stunder. Man lär sig av sina misstag.
Man formas varje dag efter sina misstag och gör om dem till något positivt. Men så finns den negativa sidan som stampar på samma ruta och ältar istället för att ta smällen och gå till nästa och ser till att inte göra om misstagen.
Varje misstag är alltid en ny vetskap och kunskap. Man blir det man gör. Man väljer om man vill fortsätta eller stampa.

Ärr som påminner…
Hur svårt och illa man än slagit sig så läker sig såren. Djupa sår lämnar efter sig ärr som följer dig hela vägen och påminner dig.
Att förlora en anhörig behöver inte betyda att han/hon försvinner… minnen suddas aldrig ur. Kärleken slutar aldrig.
Men vad är det som får en att sörja när någon man älskat gått till den andra sidan??

Det underbara egot
Egoismen… det är du som vill se, höra och känna de fysiska… man tänker inte på sin käraste frihet och harmoni.
Är egoismen är fördel eller nackdel?
Båda och säger jag. Det finns en sund egoism och en dålig egoism. När är det rätt och när är det fel att vara egoistisk?
Svaret finns bara hos en själv nr man funnit sig själv. Sitt inre, sin frid, sin identitet. Man kan inte älska andra förrän man älskar sig själv. Något som är väldigt svårt idag.

Du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.
Idag är det fel att älska sig själv. Jag säger emot er alla. Ni får tycka precis vad nu vill men jag älskar mig själv. Jag är så jävla bra på att vara den jag är. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Jag är jag och är stolt för det. Många ser det som något störigt men det bryr jag mig inte om. Jag önskar bara att de kunde sluta att tänka negativa tankar och lägga energi på andra än sig själv.
Jag skiter i vad folk tror, tycker om mig. De känner mig inte och jag lägger inte ner min energi på att bevisa för något när jag har en trygg och statig stam där jag har mina vänner som vet vem jag är och gillar mig för den jag är. Jag lägger ner min energi till dem som älskar mig. Kan inte fler göra det? Ni är alla värda allt. Ni existerar på denna jord och varje varelser är en gåva. Det är inget smör eller tjafs. Det är ren jävla sanning. Fråga din vän, din mor eller vem som helst som håller dig nära så ska du få höra att du ger dem mening likt som de ger dig mening.

Vi kanske är en dålig början men vi är fan i mig ett underbart slut…

Grannarna hade lite partaj igår och min käre vän Dan ringde glatt för att säga att han var i samma hus som mig. Nyvaken och lite halväcklig kommer jag ner till ett balliknande ställe där herrarna hade kostymer och damerna klänningar och klackskor.
Jag kommer in med Dan till ett rum där grabbarna sitter med ett glas eller gurra. Pierre var herren på täppan. Han såg dö cool ut med sin kostym och gitarr och de andra lyssnade med… men den karn såg man inte mycket då han alltid försvann.

Dan var en charmerande lite prick som man inte visste om man skulle pussa honom eller slå till lite lätt med armbågen. Han kunde hålla på med mig som vi var ett par och ena sekunder till polare… Med andra ord(That’s why I love you baby); Från lite mysig massage till strypgrepp och ha en drink som man får klunka i sig.
Cathrine ringer och låter ledsen… utan att tänka är jag uppe på fötter och kramar om Dan och säger hej då till alla. Fick lite dåligt samvete att klampa in och sedan gå. Speciellt när man fick se Dans hundögon. Hundögon var kanske lite och ta i eftersom de var små ansträngda röda pepparkorn som helt enkelt hade fått alla synnerver förstörda av kvällens intag av alkoholen.

När jag kommer hem till Cathrine pratar vi igenom ”vårt gemensamma liv” på något jävla vänster lyckas vi tala om varandra. Vi lever i ett och samma liv. Men som alltid kan vi inte tycka synd om oss själva hela tiden… det är inte riktig våran grej. Vi säger vad felet är och när det är sagt kommer det andra saker med i bilden… Alla dessa män, alla dessa dominanta och undergivna ting.

”Sorry fågelmammor, goda gärningar är inte alltid goda”

Medan vi snackar fick jag för mig att borsta mitt hår. (Varav som jag dolde med min mössa som gjorde allt ännu mer oväsentligt.)
Jag samlar allt gammalt hål från borsten och börja leka med det lite grann och lämnar det sedan på bordet i hjärtform som Cathrine tog över och så turades vi om med den där svarta hårbollen under samtalets gång. Tussen förvandling var från hjärta till ett fitt hål. Hur vi än gör lyckas vi. Fråga mig inte.
När vi tittar på våran fina lilla tuss av döda hårsäckar och strån ler Cathrine ett tag och säger med gott samvete;
”Jag brukar samla på såna här hårtussar för att sedan slänga ner dem så fågelmammorna kan bygga varmt bo till sina ungar”.
Jag ser på henne och bryter ihop. Hon skrattar med men vet inte vad fasen det är hon skrattar för. Jag berättar till min hysteri att de hon gör i själva verket är att hon kväver små fågelungar till döds av sitt hår och till sin förvåning/ångest/ och allt vad det nu kan vara bryter vi båda ihop och säger att det var hennes pappas som hade sagt detta till henne.
Åh, vad fint.
Djurvännen Cathrine 24 barre samlar hårbollar för att sedan kasta ut från sjunde våningen. Dom som hon såg låg kvar på gräsmattan kände hon såg ouppskattad och tyckte att fåglarna inte behövde ta hennes fina hår. Det fanns andra som uppskattade de bättre.
Jag ska göra en skylt till Catrine.. om man paketerade hennes borstar i cigarett askar kunde man skriva: Varning, denna hårtuss vara kan skada din och andras hälsa; speciellt om denna hårtuss vara kommer från 7:e våningen från en rullande reptil

Vad vill jag få sagt?

Visa fullständigt album

Är jag en bög i en kvinnans kropp eller är jag en underbar människa med för mycket testosteron?
*Ja, för man börjar ju undra när bögar älskar en och inte ens flatorna vill ha en. *HiHihIhI*

*Jag har alltid kommit bra överens med grabbarna och med "fel" umgängeskrets blir som man umgås... är det inte så?

Eller ska vi snacka om skillnaden mellan mannen och kvinnan?
Man hör ständigt hur det har dunkat på sina vackra ting och hur det fick henne till det ultimata. Tjejer är inte som vi tjejer ser på killar. Vi ser dem något man vill dela sitt liv med. Två blir en. Eller hur tänker ni?
Jag pratade med min väninna för ett tag sen angående hennes pojkvän. Det har varit tillsammans lite längre än två år och de älskar varandra lika mycket. Men en sak skildrar dem åt. Han skulle kunna ligga med en tjej utan att vara otrogen enligt han, men min käre vän kan inte se varför. Jag förklarade, Vi är något hål som de stoppar in sin kuk i. Men vi… om hon med pojkvän skulle ha sex skulle det vara helt annat. Hon skulle bli otrogen. Skillnaden är att hon får ju någonting i sig,

Det handlar inte om kärlek för killar utan om njutning, spänning och variation. För tjejer öppnar vi upp oss… fan va sjukt det låter när jag skriver. Jag har de rätta orden men kan inte få fram dem. ”Så mycket mening men så svårt att finna orden.”
Vad hände när kvinnan är den som tar för sig? Jo, det ska jag förklara.
Hon kan få till det… men hon kommer inte få någon kärlek förrän hon slutar upp med detta mönster med att se killar som de ser på oss. De blir undergivna och vi blir de dominanta. Vi blir mannen under akten när vi säger vad vi vill ha. En makt som jag tycker vi kvinnor bör ta för oss. Varför ska killen ta på sig hela äran och inte vi?

Varför vara blyg och hålla inne sina lustar när killarna inte behöver?
Blir så förbannad över alla som tycker att det ska vara jämställd, killar är svin, de har mer makt men vad händer i sängkammaren. Vi kan men gör det inte. Än en gång är killen över dig.

Vi vill inte. Vi vill bli omhändertagna och vi låter oss bli undergivna. Men då tycker jag faktiskt att man ska hålla käften om jämlikhet.
Inse faktum damer. Killen behöver inte ljuga när han säger att han älskar er. Han kommer alltid att fantisera och känna lust att få knulla nya hål.

Ni får ursäkta mig… jag har en dålig dag och mina kloka ord jag har kommer inte fram utan mitt framförande i skrivandet är klumpigt. Men så länge mina hjärnceller inte är på plats så får detta inlägg nöja sig.